Jag är för utmattad för att orka vara engagerad

Jag känner mig sönderslagen. I hjärnan ligger ett dis, ett dis som gör det svårt att tänka och som får mig att känna mig sjuk. Min fina pappa ringde igår när han läst min blogg och sa några peppande ord, och idag ringde mamma. Mamma låter med nedslagen, medan pappa känns mer hoppfull. Jag vet inte vad jag skulle göra utan mina föräldrar.
Och hundarna och Sofia som tröstar när jag är ledsen och gråter. Kiba la sig tätt intill mig igår på eftermiddagen när jag la mig i sängen och grät, och Kami hoppade upp på mitt bröst och slickade bort mina tårar.

Ännu värre än mötet igår kommer läkarundersökningen vara. Där har vi förnedring på hög nivå. En läkare som under en dryg timme skall gräva upp alla mina problembeteenden och sprida runt dem i rummet, sprida runt dem och låta dem ligga kvar där och lämna arbetet med att hantera dem, och hantera skammen, på mig. En läkare som aldrig träffat mig förr ska under en dryg timme dra fram allt det jobbiga ur mig och genom det, och mina journaler, skriva ett utlåtande som kommer avgöra min närmsta framtid. Det är bara ett år sen jag sist var på ett sånt möte. Det är alltid lika förnedrande.

Min kontaktperson frågade igår vad jag gör om dagarna, nu när jag klantat mig så jag inte pluggar under våren. "Jag skriver på en bok. Och går på promenader med hundarna." Det var vad jag fick fram. "Städar lite." Plötsligt kändes det så patetiskt. Där sitter två kvinnor i min ålder framför mig. Båda med jobb och vad jag antar är välfungerande liv. Den ena höggravid och redo att lämna över mig till den andra kvinnan. Och där sitter jag - förnedrad, rädd, skamsen. Och efter att jag sagt det där med boken skämdes jag om möjligt ännu mer. Istället för att vara stolt att jag kommit så långt med den, Bennie och jag är nästan klara med andra versionen, så skämdes jag. Kände mig som ännu en av alla dessa människor med patetiska drömmar om att bli författare fastän de knappt kan skriva. All stolthet jag känt över mig själv försvann så fort frågan var besvarad.

Det tar liksom aldrig slut och det tär på mig och det stjäl min energi. Jag är för utmattad för att orka vara en engagerad matte, en engagerad flickvän, en engagerad vän. Det mesta av min kraft går åt till att inte flippa ut och lämnar ytterst liten utrymme för annat.